Det här får bli det sista inlägget om Umeåeskapaderna. Vilka har varit väldigt många. Vilken så himla trevlig helg det har varit. Koko1 och Koko2 har härjat fritt. Då kan det bara bli suuuuuuucceeeejaaaaa. Det gäller ju att säga så mycket så möjligt utan nått melllanrum. Gärna med höj och sänkbar röst och med betoning på vissa bokstääveeerjaaaaa. Koko. Hanna tyckte att  jag hade en väldigt flashig bil som räknar ut hur många mil man kan köra tills bensinen tar slut. Att den gjorde det gratis också var otroligt fashinerande.

Vi har även rett ut det här med siamesheten. Ibland kan det till exempel vara så att Hanna äter men det är jag som blir mätt. Man vet aldrig vart saker tar vägen. Vem som får ta del av näringen. Det ända vi vet är att saker tenderar att stöta bort mig. Allt från trappor till min egen hud försöker stöta bort mig.

Citat Falkens blogg:

"Tidigare vet jag att Jennie har haft problem med att hålla kvar sin kropp och själ.
Det pågår ständigt en bortstötning av hennes organ men nu igår har det framkommit
att även materiella ting stöts bort från henne."

Ja de är inte lätt när själen gör ständiga försök att stöta bort en.